vrider mig i plågor, min inre demon som jag gav en invit, jag frågade försynt om han ville bli min följeslagare på livets stig och han svarade barskt ja och sedan dess har det varit vi två, jag är tillsammans men alltid ensam. stjärnorna glittrar och jag borde drömma mig bort härifrån men realiteten är för stark, jag kan inte värja mig mot samvetet så därför ligger jag här, för evigt sval när mitt hjärta brinner. lågor från förmak till kammare, det luktar bränt kött och misshandlad ånger och med lungor som blåsbälgar ger jag endast förnyad styrka till min sargade muskel, mitt liv och min själ måste fly fältet men vart kan man gå när hjärtat inte finns kvar? hur mörka blir skuggorna när man gömmer sig från sanningen? jag kan inte umgås med mig själv, jag äcklar mig och någon dag föds ingen fågel fenix ur mitt hjärtas aska för allting är förgängligt och det är också du.

bra ord, starka ord, ord som ingen sa och minst av allt jag river och skaver, jag hostar blod och river upp min hud för att glömma att jag minns det jag gjorde, det jag gör, det jag skäms för och oundvikligen det jag är, jag avskyr mig själv för jag bryr mig verkligen om dig, ville ta vara på dig men glömde bort mig själv och tänk om det du sa inte stämmer, tänk om vi har något som är kanske lite unikt och om jag faktiskt vill vara med dig, tänk om det är så att du faktiskt får mig att tänka som jag gör för att jag tycker om dig, jag vill säga att jag älskar dig men det är för tidigt än sjunger hon och jag har nynnat med ett tag nu, vi nynnar ikapp men ingen sjunger ut och när jag försökte sa du sanningen som jag inte ville höra, att jag inte betyder något särskilt och det visste jag väl men obehaget mellan revbenen är kvar, får mig att klia upp min hud åter igen och vintern tinar inte upp någonting

fint ska det vara och du är finast av alla

du är som fjädrar